torsdag 9 september 2010

Ytterligare en påminnelse om livets slut.

Kära mormor gick bort för ett par dagar sedan.
Det kom inte som en överraskning. I somras fick vi veta att hon hade lungcancer och för cirka tre veckor sedan fick vi veta att hon hade cirka 3 veckor kvar att leva. I all hast åkte jag och mamma ner för att hälsa på henne "en sista gång". Hon var likgrå och okontaktbar, och de få stunderna hon var någorlunda klar kände hon inte igen mig. Men det gjorde ingenting. Det var skönt att få träffa henne "en sista gång".

En sak som jag förundras över och även förargas över är att hur väl förberedd en människa än är på att en annan människa ska dö så gör det ändå ont. Det blir ändå en chock. Människan kommer aldrig kunna vänja sig vid död, trots att det är en av de naturligaste händelserna som finns. Dessutom är det exakt lika naturligt som födelse. Det är väl ganska fint egentligen. Att det är omöjligt att inte sörja en släkting, vän eller bekant som avlidit. Men det är jobbigt. Och hur mycket död kommer man inte erfara i sitt liv?

De senaste åren har det blivit en del död i mitt liv. Plötslig död och inte så plötslig död. Min farfar dog efter ett par års insjukenhet, en klasskompis tog livet av sig, min fasters man dog av en hjärtattack i sängen, och nu mormor. Men är jag mer "van" och "erfaren" nu jämfört med när min farfar dog?

Svar: nej. Det går aldrig att vänja sig vid död.


Vila i frid mormor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar