måndag 29 november 2010

Vi behöver ett mirakel.

Fick idag en påminnelse om hur otroligt enkelt ett liv kan raderas från jorden. Vad är meningen med att en ung människas liv totalt försvinner? Alla drömmar, förväntningar, framtida upplevelser och lärdomar är puts väck. Det går ju inte att jämföra med någonting. Jämfört med det, blir allt så sjukt puttigt och litet. Och vad är människans makt i denna fråga? 0. Ingenting.

Vem visste att Jard skulle ta livet av sig? Vem hade makten att styra det? Och varför ska jag klaga över att mina skor är trasiga, att jag måste färga om håret, att det är kallt ute? Det är ingenting i jämförelse. Vi lever ett så otroligt skyddat liv här. Det är helt sjukt galet. Jag gör det jag tycker om, jag pluggar musik på en folkhögskola och bor med underbara människor. En idyll. Härligt för mig. Men vad är det egentligen som spelar roll i världen?
Människor är själviska djur, ja, men är meningen med mitt liv att jag ska göra det så bra som möjligt för mig själv? Varför offrar man sig inte lite mer? Varför är vi så jävla korkade att vi lägger en massa energi på att utveckla teknologin, att rymdforska, att kriga? Den energin skulle vi kunna lägga på att t.ex. göra det så bra som möjligt för alla i hela världen. När man tänker på det är det så jävla självklart. Men det som pågår nu är en enorm jävla mobbning och utfrysning mot en enormt stor skara människor. Människor. Som hade kunnat vara mina föräldrar, eller jag själv t.o.m.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; vi är för smarta för vårat eget bästa. Vi är så smarta att vi blir korkade. Hade våran IQ-nivå stannat på typ 5, så hade inga av de stora världsproblemen vi har idag funnits. Världen utvecklas i snabbare takt än vad vi gör. Vi har startat något som vi aldrig någonsin kommer kunna avsluta. Det är verkligen en nedåtgående spiral, och vi kan inte stoppa den. Detta kommer sluta dåligt. Om inte våran IQ tar ett jättesprång, så att vi verkligen inser att vi är för smarta. Just nu är jag sjukt hatisk mot mänskligheten, mot världen, mot allt som styr det vi gör. Vad är meningen med våra liv nu? Fanns det ens en mening från början? Eller har den guden som bestämde allt struntat i allt eftersom det gick så dåligt? Får vi klara oss sjävla nu? I så fall kommer det ta mig fan gå käpprätt åt helvete. Om vi ska klara oss nu, behöver vi fan ett mirakel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar