söndag 17 februari 2013

Apropå mat..

Jag älskar mat. Vem gör inte det? Mat är en del viktig del av ens liv och mycket kretsar kring det. Just nu känns det som att det läggs för mycket uppmärksamhet kring detta ämne i Sverige åtminstone, och jag tycker att media har ett stort ansvar här. Men det är egentligen en annan debatt.

Jag har länge brottats med mitt sockermonster och velat fram och tillbaka om hur jag ska göra med just det söta. Om jag bestämmer mig för att bara äta socker på helgen så går jag hela veckan och har ett enormt sug, och jag vet inte ens om jag någon gång har lyckats att skippa godiset på vardagarna för att äta endast fredag eller lördag. För när tisdag eller onsdag kommer så tänker jag att "jag kan ju ta min godisdag idag istället, det behöver ju inte vara på helgen så länge det bara är 1 dag i veckan" och så äter jag godis på t.ex. onsdagen. Men det blir ändå på fredagen OCH lördagen OCH söndagen och så börjar det om.
Om jag inte har några regler alls så flödar godiset fritt lite som det vill men då känner jag hela tiden dåligt samvete över att jag äter det i princip varje dag.

Det känns som att det enda vettiga vore att utesluta det helt. Egentligen skulle det inte vara något konstigt, jag slutade ju äta kött hur lätt som helst. Köttet borde dessutom ha varit svårare eftersom protein är något som vi behöver, men godiset är ju verkligen onödigt för kroppen. I och för sig så bytte jag ut köttet mot andra proteinkällor, men ändå. Det är inpräntat i våra hjärnor att det är en rättighet att äta godis ibland, att det är något vi behöver. Men så är det ju inte. Så varför är tanken på att ge upp godis för gott så fullkomligt oumbärlig? Det känns som att ge upp en stor del av mitt liv, som att jag aldrig skulle vara lycklig.

Det är klart att jag önskar att jag kunde ha en "normal" relation till sötsaker. Man ska inte behöva utesluta någonting för att man inte klarar av att reglera det. Men just nu kan jag verkligen inte ha några regler, det känns som att det är allt eller inget som gäller. Och om jag ska ge detta ett försök så måste jag verkligen bestämma mig för att sikta på att aldrig äta det igen. Annars kommer ju suget finnas där ändå. Om jag vet att jag till slut kommer äta socker så kommer jag ju bara längta tills dess.

Inser att dessa tankar verkligen låter som tankar från någon som är starkt beroende av något, och så kanske det är. Jag äter nyttigt i vanliga fall, men det är just sockret som är så jäkla knepigt.. Det tar upp för mycket av min tid att längta och ha sug och försöka bestämma mig. Det vore så skönt att bli "befriad". Haha, det låter så knäppt men det är så jag känner. Eller så är det söndagsmelankoliken som talar.. men jag ska tänka över det här på riktigt. Även om det känns orimligt att aldrig mer äta sötsaker, för resten av mitt liv. Det ÄR ju orimligt. Eller? 











  

1 kommentar:

  1. Relationen till socker är helt sjuk egentligen. Det är så sant som du skriver, varför ska det vara så svårt att ge upp socker när man man kan ge upp att äta kött?

    Jag har dock märkt att ju mindre snabba kolhydrater jag äter och vitt mjöl (äter inte pasta, eller bröd) desto mindre sug har jag efter godis. Mer protein, fett och bra carbs får mig att tappa lusten efter godis.

    SvaraRadera